torsdag 29 september 2011

Jag vill behandla mina elever som elever

En av de största rädslorna jag har inför att bli lärare är att alldeles för snabbt fastna i ett tänkande där man dömer elever efter kön direkt, utan att döma den efter vad de är för person, för människa. Allt för ofta ser jag lärare på lärarhögskolan prata om att flickor gör så och pojkar gör si, och de olika problem som vissa elever har beror på kön.

Jag förstår att läroböcker och lärare som vi har pratar efter någon form av erfarenhet, att de ofta stött på fenomenet i klassrummet. Jag vill bara inte tro att det är så, och jag vill inte döma mina elever efter kön och att så fort jag ser dem sitta där i klassrummet den första dagen, tänka att de nog kommer vara på vissa sätt på grund av deras kön. Och att om de inte gör det så är det ovanligt och konstigt.

När jag läste naturvetenskap pratades det mycket om att flickor ritade väldigt fint och snyggt i sina böcker när detta skulle göras, och lade mer tid på det än "kunskapen", medan killarna gjorde tvärtom. Nu på matematiken tittade vi på olika uppgifter lösta på olika sätt av elever och alla som skulle prata om uppgifterna sa bestämt att "hon tänker så" när det var ritade saker i lösningen, medan när det kom en helt matematiskt korrekt uppgift att "han nog verkligen förstått", vilket är konstigt då alla uppgifter var anonyma och vi faktiskt inte vet om det var en hon eller han som löste sagda uppgift på detta vis.

Man generaliserar så mycket och jag undrar när det blir farligt, när man dömer för fort och kanske i värsta fall till och med bortförklarar problem med att "det bara är så".

"Han är pojke, klart han stökar runt, det bara är så."
"Hon borde vara duktig, hon är ju flicka och de är ju ofta så bra och lugna och sitter fint"

Jag vill se mina elever som just elever. Inte döma dem på förhand för vad de råkar ha mellan benen och vad samhället säger om dem. Men jag är rädd att det blir svårt, alldeles för svårt, inte bara för att samhället ser ut som det gör utan för att jag helt enkelt ska vara alldeles för "dålig" för att kunna tänka i de banorna. Att jag själv blir den som pratar om stökiga pojkar och lugna flickor.

Göteborg i bilder!

Jag och Erik hade det jättemysigt i Göteborg och här är massa bilder!





















fredag 23 september 2011

Göteborg baby!

Nu är väskan packad och det är snart dags att åka till tåget för att komma till... Göteborg! Det ska bli helt underbart! Idag ska vi bara mysa och ta det lugnt och vara vi, imorgon ska det bli en förhoppningsvis helt underbar dag på Liseberg! Jag längtar! Idag har man även fått pengar så det är baara att spendera, hehe. Nja, kanske inte.

Kameran är såklart med och eftersom jag älskar den så kommer det nog bli mycket bilder hoppas jag! Vi ses på söndag!

onsdag 21 september 2011

Jag är duktigare än duktigast

Vill jag inbilla mig själv i alla fall.

Idag är tredje dagen av ny sundhet, hittills går allt väldigt bra, nästan lite för bra. Igår var jag hos läkaren och fick reda på att mitt blodvärde är fantastiskt just nu, 132! Dock har jag järnbrist fortfarande och de oroar sig lite om mitt kalkvärde så nu ska jag få järnsprutor och sedan typ gå till en dietist för att prata om vad man kan äta för att få i sig mer kalk. Tror det kommer sluta med att jag får tabletter eftersom jag gillar ytterst lite med mycket kalk i.

Igår satt jag även i skolan länge och pluggade, sedan fick vi veta att lektionen som alla trodde var 13-15 egentligen var 13-17.15 vilket var ganska... Hemskt. Min kropp skrek efter socker men jag sa åt den att sluta upp med det och klarade mig även då utan att äta något onyttigt. Är så stolt över mig själv! Idag ska nog också gå bra, jag har inte ätit något onyttigt än men gjort massa bra saker, som att hämta ut mitt id-kort, hämta linser och nu ska jag plugga lite eftersom jag missade dagens lektion pga att jag var tvungen att ta mig tid att hämta id-kortet. Jag gråter dock inte blod över det, är tyvärr lite besviken på den här kursen (eh, ganska väldigt så mycket besviken) och känner att jag lär mig mycket mer av att bara sitta hemma och tänka själv och fråga Erik när matematiken blir svår. Det borde inte vara så!

På fredag åker vi förövrigt till Göteborg. Kommer bli härligt!

måndag 19 september 2011

Första veckan på mitt nya liv

Idag är det måndag. Och idag ska jag börja bli sund, nyttig och känna mig bra igen!

Jag trodde att jag skulle faila totalt direkt eftersom jag vaknade och det regnar ute. Jag hade ju planerat att gå ut och (försöka) jogga, men det skulle ju inte vara kul om det regnar, och wii fit kan jag inte spela just nu heller. Men jag bestämde mig för att strunta i att det regnade, och gav mig ut ändå! Det gick väldigt bra första halvan av turen, eftersom det då nästan hade slutat regna. När jag hunnit halvvägs började det dock ösregna igen... Men det var okej, det sporrade mig bara ännu mer till att springa. Nu gick jag i och för sig stora delar av sträckan, eftersom jag helt enkelt inte har så pass bra kondis ännu att jag orkar springa jättelångt. Jag är ändå nöjd med mig själv!
Har även ätit nyttig frukost och planerar nu vad jag ska äta till lunch innan jag måste iväg till universitetet för en föreläsning kl. 15. Innan det ska jag även hinna tvätta. Och allt detta en måndag. Härligt! Ibland förvånar jag till och med mig själv med min hurtighet och duktighet.

söndag 18 september 2011

Imorgon ska jag börja träna

Och äta nyttigt igen. Sommaren har varit hemsk och nu är det dags för en förändring igen likt den i våras. Måste gå ner några kilo och känna att alla kläder sitter bra och känna mig sund igen!

lördag 17 september 2011

När jag klippte av mig håret

Jag var i Nyköping i torsdags för att jag skulle skaffa id-kort och samtidigt passa på att träffa mamma, lillasyster och mormor. När vi gick runt där undrade mamma om jag inte skulle försöka hinna med att klippa mig på mitt favoritställe, eftersom jag spenderat typ en timme med att gnälla om mitt hår. Sagt och gjort, jag gick för att se om det fanns möjlighet till klippning och det fanns det! Så sen fick jag sitta där i frisörstolen och bara bli underbart klippt och är supernöjd. Så här blev det!

Föööre. Långt hår.


Efter!   

Glad tjej :D





onsdag 14 september 2011

Men jag behöver inte tänka på LeakyCon!

Det märks tydligt att året som gått har satt sina spår i både mig, Erik och Anna. Allt för ofta tänker vi saker som att "vi kan inte spendera sådär mycket pengar, vi ska ju till LeakyCon!" för att året verkligen var helt galet. Vi sparade så mycket pengar, gjorde aldrig något spontant och jag hatade det lite eftersom jag är en sådan som älskar, utöver att shoppa, bara det här att gå och ta en fika, äta ute och gå på bio. Det blev bara inte så.

Igår skulle jag och Erik gått på bio. Vi hade bestämt det. Vi kom dock till bion, såg att vi knappt skulle hinna till Planet of the apes och började vela om huruvida vi skulle gå och se Pirates istället. Tillslut gick vi från bion, för vi ville inte spendera pengar på något vi var halvsäkra på att vi ville se.
Va?! Vad hände med mig, som för typ tre år sedan, gick på bio bara för gåendets skull? Det har försvunnit, för att man inte vill spendera onödiga pengar. LeakyCon finns fortfarande kvar!!!

Irriterade på oss själva gick vi och köpte hårinpackning till mig och sen gick vi hem och räknade matte istället. Fin dejt, tänker ni nu.

På kvällen beställde jag en kamera. HAHA. In your face LeakyCon, för jag behöver faktiskt inte tänka på dig mer, och mina pengar är... mina!!!

tisdag 13 september 2011

Jag lovar, jag är frisk!

Jag försöker vara frisk. Det går ganska bra. Igår var jag i skolan och på Stickis och det gick bra, idag har jag dock vaknat med jätterethosta. Det verkar dock vara ganska vanligt efter denna förkylningen - alla jag hört om som varit sjuka har avslutat det hela med några veckors hosta. Mysigt. Jag som tänkte att jag aldrig någonsin mer ville hosta efter att jag i somras fick världens rethosta som varade under hela USA-resan och någon vecka efter det. Jag hoppas verkligen att det inte är så illa nu.

Idag har vi egentligen räknestuga i geometri, men jag har inte hunnit göra uppgifterna och tänkte därför plugga hemma istället. Dessutom vill jag inte gå ut, det är kallt ute nu på morgonen. Jag har i alla fall redan varit upp länge och hunnit göra flera uppgifter, läst massa saker vi ska ha läst och kollat igenom gamla tentor. Det sista gjorde att jag blev lite halvlugn, för det verkar i alla fall vara sådan pass "lätt" matematik att jag kan klara av det. Det svåra kommer vara att tänka steget längre - hur barn tänker, vad för problem de kan ha och vad jag kan göra för att hjälpa dem. Det kommer jag ju dock förhoppningsvis att lära mig innan denna kurs är slut så jag kan svara på det på tentan. Bra!

Just nu är jag dock mest irriterad över att jag inte har en linjal och därför inte kan skriva flera av uppgifterna från geometridelen. Jag förstår inte hur jag inte kan ha en linjal hemma? Så irriterande. Dock vet jag att Erik har så jag får vänta tills han kommer hem. Fast vi ska nog ut och se på bio i eftermiddag och ha en mysig dejt, hoppas jag. Och hoppas jag inte hostar ihjäl mig då!

Bjuder för ovanlighetens skull på en bild.



söndag 11 september 2011

Ett leende på läpparna


Jag fick hem det här armbandet idag, det har jag beställt från Minstoradag, och jag tycker att det är jättegulligt och fint, och visar på mitt stöd! Jag har tidigare skänkt pengar också, men nu tyckte jag att det var fint att köpa ett armband som jag liksom kan ha på mig, så jag samtidigt stödjer deras arbete, visar mitt stöd för att inspirera andra, och dessutom får jag ju ett superfint smycke också, underbart! Jag beundrar verkligen deras arbete och vad de gör för barn som lider av allvarliga sjukdomar, det de gör är väldigt viktigt tycker jag.

Fick även idag hem ett tackbrev och information från Läkare utan gränser, antagligen för att vi skänkte pengar från Quidditch-SM i mitt namn. Man skulle kunna tro att jag är typ Jesus, eller något. Nej men nu kan jag känna att jag förhoppningsvis gjort något för någon annan än mig själv ett tag!

Mer info om Min stora dag kan ni hitta på deras hemsida här: http://www.minstoradag.org/

The weapon we have is love

Det känns lite dämpat i hela världen idag. Så mycket just nu som är så sorgligt. Så mycket som påminner om sådant som var så sorgligt.

Jag satt just och läste en artikel om Stefan Liv, ännu en. Tragedin som drabbat Stefan, hans familj och nära och kära till hela hans hockeylag som omkom i denna fruktansvärda flygolycka har berört väldigt många. Lite som att det känns som att något gått sönder. Det känns så orimligt att så många unga män helt plötsligt inte finns mer, och att de lämnat efter sig familjer som nu hela livet förändrats för. Så som det alltid gör när något tas ifrån oss. När någon vi är vana vid att ha nära oss, inte längre finns.

Aftonbladet skriver om rödögda lagkamrater i Kinnarps arena och Livs 2årige son, för ung att förstå vidden av det som hänt. Om hans fru, Anna, som med tom blick möter omvärlden. Jag blir så otroligt sorgsen när jag möter bilder, ord, och annat av personer som förlorat någon närstående. Det är så fruktansvärt hemskt och jag fäller många tårar. Stefan Liv var en favoritspelare för mig, han verkade utöver att vara en bra hockeyspelare också vara väldigt gullig.

Och så är det idag tio år sedan terrordåden i USA, 11 september. Idag skriver aftonbladet om hur det var den dagen för media, och hur man själv minns den.

Jag kommer ihåg att jag gick i 7an och just hade kommit hem från skolan när vi kollade på tv och det bara var nyhetssändningar överallt. Jag kommer ihåg att det kändes helt sjukt och konstigt, och att det var vidrigt att något så hemskt kunde hända. I skolan dagen efter pratade vi bara om det som hänt, även första lektionerna på dagen vigdes åt det, eftersom skolan hade bestämt att alla skulle få chansen att diskutera det inträffade med en lärare. Vi pratade dock flertalet lektioner och dagar efter det åt att diskutera vad som hänt. Vi deltog i tysta minuter. Det känns konstigt att det gått tio år. Det känns som så lång tid. Fortfarande känns händelsen dock så nära.

Jag var inte påverkad av 9/11 i egenskap av att känna någon som blev utsatt för det. Men jag tror jag ändå kan säga med säkerhet att jag, likt många andra, den dagen blev väldigt rädd för vad som kan komma att hända. Rädd över hur människor fungerar. Rädd över det hat som finns i världen.

Det förekommer så ofta saker som bara har sönder något inuti en. Saker som är hemska. Svåra att förstå sig på. Vad jag önskar att världen bara kunde få mer kärlek.

The weapon we have is love.

lördag 10 september 2011

Jag försöker i alla fall tänka

Idag är det lördag och egentligen skulle jag ha jobbat 9.45-21 men... Jag är sjuk fortfarande! Jag tror inte ens att jag behöver skriva om hur otroligt trött jag är på feber, yrsel, igenkorkade näsborrar, värkande bihålor, ont i kroppen och hosta. Idag är det dock lite bättre, ungefär sådär, jag ser ljuset i tunneln i alla fall, vilket ju alltid är något. Imorgon är det jobb igen och min sista arbetsdag på Gröna Lund, vilket gör att jag verkligen ska försöka gå, för jag vill gå. Jag är dock ganska säker på att min kropp inte kommer att orka hela passet, men eftersom jag kan säga till om det och gå hem tidigare i så fall, så kan jag i alla fall dra mig iväg. Skönt. Jag hoppas verkligen att jag börjar bli frisk så jag kan komma tillbaka till skolan också, missat tre lektioner vilket inte är roligt. Tur i alla fall att det är först på måndag vi har det första som är obligatoriskt, och det kommer jag inte missa.

Detta är den första lördagen jag är hemma utan massa annat folk runt mig på väldigt länge, vilket jag ändå tycker är ganska skönt, även om jag skulle vilja vara ledig och lugn utan feber, om man säger så. Erik tycker dock det är skönt med en lugn dag, eftersom vi inte haft en ledig lördag sedan innan vi åkte till USA, vilket är mer än två månader sedan. Våra lördagar har kantats av att sitta fast i USA, vara hos min familj, vara på Quidditch-SM, vara hos hans familj, vara på jobb, vara på Gröna Lund och ha kalas. Kort sagt, väldigt många lördagar där man inte bara får andas. Jag tycker om att ha aktiviteter och saker att göra, men ibland är det så skönt att bara vara hemma, klä sig i mjukisbyxor och njuta.

Min syster skrev just till mig att hon blivit sorterad till Hufflepuff på Pottermore. Nu gillar jag ju inte alls Pottermores sorteringstest, men kul ändå att syrran hamnar i Hufflepuff, det elevhem hon allra minst ville hamna i och som jag egentligen inte tycker passar henne alls. Verkar dock vara något som återkommer rätt ofta i Pottermore-sorteringen, så hon kan nog inte kalla sig unik. Nu kan jag ge henne en grävling i födelsedagspresent!


En bild på mitt lag från Q-SM, en rolig men upptagen helg!


fredag 9 september 2011

Tredje dagen med sjukdom nu

Jag drabbades tydligen av ett supervirus. Tredje dagen med feber, förkylning, illamående och liknande. Igår var jag hos läkaren som sa att jag uppenbarligen drabbats av något som går just nu, vilket gör att min kropp verkligen behöver vila. Mitt jobb passar därför absolut inte och jag blir tvungen att sjukanmäla mig mer. Känns jättejobbigt eftersom detta är den sista jobbveckan för mig, och jag saknar redan jobbet. Dock vet jag ju själv att jag inte kan jobba när jag mår så här pass dåligt. Inte missar jag bara jobb heller, jag missar skola också. Inte alls roligt.

Igår satt jag hos doktorn och väntade på att få komma in, och fick en plötslig panik att de kanske skulle fråga om min vikt eller väga mig. Jag fick nästan hjärtklappning och mådde ännu sämre. Slog mig hur ofta det är jag får sådan skräck och vilket problem det är, jag kan sällan gå till läkaren utan rädsla att de ska väga mig eller fråga om min vikt. Vilket känns helt sjukt, det känns verkligen helt sjukt att det är en sådan skräck för mig. Jag mår väldigt dåligt redan och jag hatar att jag bygger på detta med att vara rädd för att bli tvingad att berätta hur mycket jag väger. Jag skäms så mycket, på något sätt, samtidigt som jag blir irriterad över att läkarna ofta verkar bry sig om vad siffran på vågen säger, och inte hur man egentligen mår och hur ens hälsa är. Jag vet ju att min hälsa egentligen är bra, jag har ju näringsbrist snarare men mitt hjärta är perfekt, lungor perfekta, osv, osv. Jag borde inte oroa mig om dålig hälsa, men jag gör det. Jag är rädd att de ska ta upp min vikt och säga att jag är sjukt osund, dålig, värdelös, hemsk och ful som väger så pass mycket. Jag hatar de känslorna, jag hatar att inte vara nöjd med mig själv.

Speciellt hatar jag att jag oroar mig och tror att folk ska säga så mycket om hur jag ser ut. Ibland kommer jag på mig själv med att gå förbi folk och tänka, att så fort de går förbi mig kommer de att börja prata om hur jag ser ut. Det gör mig ledsen men ibland också irriterad, och då främst på mig själv. Varför skulle de kommentera om hur jag ser ut? Vad har de med det att göra? Och varför skulle jag bry mig om vad andra, okända människor, kanske möjligtvis skulle säga om mig? När jag vet att mina nära och kära tycker om mig?

Ja, fast tydligen fungerar man ju inte så. Och det var ju bra.

Nu försöker jag bli frisk med vatten, alvedon, is, glass, halstabletter, kortisonnässpray och One tree hill säsong 1.

tisdag 6 september 2011

Tjohej, sjukdom

Jag tror att jag verkligen lyckats dra på mig någon skum höstsjuka nu. Har dödsont i huvudet av och till, känner ett tryck över bröstet så jag knappt kan andas, bihålor och täppta näsborrar och så dessutom känner jag mig febrig och bara trött. Inte roligt, inte roligt alls, faktiskt. Väldigt jobbigt.

Nu väntar jag bara på att Erik ska komma hit så jag får lite pojkvänskramar och ompysslingar, samt att vi kan fortsätta se på Fångarna på Fortet och Robinson. Robinson som dock verkar vara jättedåligt denna säsong, förstår inte riktigt hur de tänkt överhuvudtaget? Och att de bara tagit dit tjejer som gnäller om hur de saknar män och inte kan bygga hus utan dem är ju bara skrattretande.

Fy, tv4!

måndag 5 september 2011

Jag hatar sjukhus

Jag har i snart över ett och ett halvt år dragits med en B12-brist som ingen läkare kan komma på orsaken till. Jag är nämligen helt frisk, förutom det faktum att mitt B12-värde är så lågt att läkarna typ ryggar tillbaka när de ser det. Nästan i alla fall. Under sommaren har det varit lugnt, men för någon vecka sedan fick jag hem brev om att gå på provtagning igen. Lade det åt sidan då jag är trött på sjukhus, läkare och prover, men igår kväll tänkte jag att det var lika bra att läsa igenom när det var jag skulle gå på läkarbesöket, och när jag måste ha lämnat prover.

Kul då att jag hittade en ihopvikt bunt med papper, som jag missat tidigare. Jag öppnar dessa papper och ser först ett brev där de berättar om att de kan lägga till smittsamma och farliga tarmsjukdomar i sina register om man vill, och blir förvirrad över varför detta hamnat i mitt brev. Sedan läser jag resten av pappren och hittar massa frågor om hur min tarmsjukdom påverkar mig.

Va??! Var min reaktion just då. Vilken jäkla tarmsjukdom? Vad har jag för (tydligen kanske smittsam och farlig?!?!) tarmsjukdom som ingen ens berättat för mig att jag har? Jag blev först förbannad över vad detta var för skitsnack och ringer då mamma och hör vad hon tror att de håller på med. Någonstans mitt i samtalet känner jag mig plötsligt ynklig och rädd - är jag sjuk på riktigt? Mamma blir förbannad som jag, och säger att jag måste ringa och höra vad de håller på med.

Jag ska då börja med att ringa min läkare tänkte jag i morse då, som visserligen inte har med kallelsen att göra, men som ju ändå vet min sjukdomshistoria. Det visar sig då att hon ska sluta. Jaha. Kul. Jag pratar med en receptionist om vad saken gäller och hon tycker att det låter konstigt och att jag bör prata med någon annan av deras läkare om vad jag borde göra. Den läkaren visar sig vara ett stolpskott och gav mig inget stöd, i alla fall inte det stödet jag ville ha (att hon kan plocka upp min journal och se vad som sagts och att jag inte är sjuk) utan det blir bara att ringa det här sjukhuset som skickat kallelsen och höra vad de håller på med.

Jag kom fram direkt och fick prata med en under telefontiden, och hon kollar upp varför jag blivit kallad, vad som ska ha skickats ut till mig och gör dessutom det den förra inte ville, kollade min journal. Visar sig då att jag ju, som jag egentligen visste, är helt frisk och ska bara på ett vanligt uppföljningsbesök, och att pappret om tarmsjukdomar antagligen hamnat i mitt kuvert av misstag.

KUL. Här får man ju en mindre hjärtattack. Jätteroligt, verkligen. Idag har jag alltså blivit uppskrämd, uppstressad, inte hunnit äta, varit tvungen att gå och lämna blodprov och on top of this så har jag gått vilse på sjukhuset. Och så är jag sjuk, tror jag. Och har ont överallt.

söndag 4 september 2011

Vilken helg!

Trots att jag fortfarande pendlar mellan att känna mig lite för sjuk för att vara perfekt, så har jag haft en helt underbar helg som bara är... fantastisk! I fredags hade jag skola och sedan gick jag och jobbade, och då kom även Erik och Cykel hit eftersom jag tyckte att de skulle gå på Gröna Lund eftersom det inte är så mycket folk nu! Det blev en fantastisk kväll, de hann åka allt och lite till medan jag jobbade och slet, men sedan slutade jag, och då fick jag också åka! Vi åkte Katapulten flera gånger, Lyktan ännu fler gånger, Kvasten, gick i Lustiga huset och sedan så åkte vi även Vilda musen där vårt foto blev så bra att jag var tvungen att köpa det! Det hänger nu som en fin nyckelring på min nyckelknippa, underbart!

Cykel sov över här, och på lördagen var det dags för kalas. Vi hjälptes åt att göra kladdkaka, tårta, plocka fram kakor och dricka och sedan blev det ett awesome kalas där flera underbara vänner deltog! Förutom att vi åt massa sötsaker så spelade vi även roliga spel, bl.a. Med andra ord och Buzzzzz. Det var jätteroligt!

Idag är dock en lugn dag, jag och Erik har inte gjort mycket mer än halvstädat efter igår, kollat på Fångarna på Fortet och 24, samt varit och handlat och lagat underbar köttfärssås till lunch, och till middag ska det bli potatisgratäng och kyckling! Vi hade egentligen tänkt gå på bio, men det gick inga bra filmer i vettig tid så det fick bli så här istället. Det är ju kul det också! Ska tvätta också. Och försöka ignorera att vi är förkylda båda två.

Men det är väl härligt!

Lite bilder från helgen:
Cykel vann choklad!
Glad Cykel vid kvasten!
Cykel med sin choklad!

Fikabordet!

Glada kalasgäster!

fredag 2 september 2011

Farligt nära förkylning

Just nu ligger jag sådär farligt nära att bli riktigt jäkla höstförkyld känner jag. Varningstecknen är förutom att det kliar lite sådär i halsen, att jag är extremt trött och frusen. Jag brukar inte frysa speciellt mycket (förutom när det är KALLT) men nu känner jag mig verkligen frusen, tar på mig extra kläder, gömmer mig gärna under filtar och vill gärna ha något varmt att dricka. Så brukar jag inte vara, om det nu, inte är så att jag är sjuk.

Jag hoppas verkligen att det bara är ett falskt alarm och att det inte kommer att bli någon förkylning, skulle vara typiskt om jag åker på dunderförkylning och måste vara hemma nästa vecka, när det är viktig skola och sista veckan på jobbet. Skulle dock samtidigt också vara min tur att få förkylning då. Suck!

Nu är det i alla fall fredag och det känns otroligt skönt, har 4 lediga dagar från jobb framför mig och en helg från skola. Jag ska umgås med vänner och ta det lugnt, och möjligtvis hinna ikapp allt arbete jag har vid sidan om jobb och skola som jag inte hunnit med, dvs typ tvätt, eftersom jag har en tvätthög som bara växer sig större och större.

Men nu kör vi fredag, skola och jobb!

torsdag 1 september 2011

And I will miss the train ride in

Idag är det september. Förutom att det betyder att hösten typ är här, på riktigt, så betyder det också att idag är dagen då tåget går. Det tåget. The one.

Jag vet inte varför man alltid blir sentimental och halvledsen första september. Jo, egentligen vet jag ju det. Jag vet ju att det är för att man väntat igen på brevet som aldrig kommer. På biljetten som man aldrig får. Den där resan man aldrig får göra, till slottet vi alla vill besöka.

Jag skulle ju visserligen gått ut Hogwarts för flera, flera år sedan. Är smärtsamt medveten om att min tid är över och att brevet aldrig kommer att komma och att tåget inte är för mig. Och samtidigt som det ibland känns jobbigt att inte kunna vänta på det längre, så älskar jag att jag faktiskt, utan att skämmas, kan skriva det här blogginlägget om att vänta på brevet och vara ledsen 1 september, för att det är så väldigt många som känner likadant. Och det är fint när man känner sådan gemenskap med sina fantastiska vänner, och att vi alla är lite störda.

Jag älskar att vara Harry Potter-fan och en del av den svenska fandomen. Jag älskar allt vi gör och det vi har, det är fint, vackert och underbart att vara en del av något så unikt, något så bra.

Harry Potter finns för alltid.