Nu börjar alla prata om att de snöar hos dem. Huu! Här har vi tack och lov inte sett någon snö än. Jag klarar mig väldigt bra utan snö, faktiskt. Faktiskt nästan så jag vill säga att den snöflinga som vågar singla ner utanför mitt fönster kommer få spö. Så. mycket. spö.
Förövrigt klarade jag min pedagogiktenta och har nu alltså bara två kurser kvar av lärarutbildningen! Det börjar närma sig. Usch vad läskigt det känns. Vad kommer hända, egentligen? Kommer jag få jobb? Tänk om jag inte passar som lärare? Åh alla frågor och all ångest, tänk om man bara någon gång kunde få vara lugn!
tisdag 16 oktober 2012
En helg i Växjö
Vi har varit i Växjö i helgen på pyjamasparty med några av våra fina vänner! Det var helt underbart roligt att träffa alla igen och att äta massvis med god mat. Jag gillar mat... Synd att helgen går så fort när man har roligt bara. Nu måste jag plugga och göra tråkiga saker... Fast sen bestämde sig Mirre för att komma och hälsa på så slutet av denna vecka blir roligt i alla fall!
Nu är det ju oktober vilket betyder att det bara är 3 månader kvar tills jag är färdigutbildad... Oj vad jag inte förstår det här! För att fira att jag tar examen ska vi åka till London i slutet av januari, vi bokade hotell i helgen och köpte biljetter till WB studios tour och det är fantastiskt. Längtar!
Nu är det ju oktober vilket betyder att det bara är 3 månader kvar tills jag är färdigutbildad... Oj vad jag inte förstår det här! För att fira att jag tar examen ska vi åka till London i slutet av januari, vi bokade hotell i helgen och köpte biljetter till WB studios tour och det är fantastiskt. Längtar!
onsdag 10 oktober 2012
Skidsemester
Jag, som hatar allt vad vinter, snö och kyla innebär, fick alldeles nyss för mig att det enda jag vill göra i vinter/vår är att åka skidor. Åka på riktig skidsemester. Sådär som Erik har berättat om, med varm choklad, snö och allmänt ha det härligt.
Jag! Åka skidor!
Jag måste påminna mig själv med att jag aldrig åkt skidor ordentligt. Jag äger ingen skidutrustning. Jag äger inga täckbyxor. Faktum är att jag inte ens äger en jacka lämplig för detta ändamål. Det är ju helt sjukt!
Utåt så tänker jag säga att denna plötsliga förändring och mitt intresse för skidsemester nog beror på att jag vill göra saker som Erik tycker är roligt och intressera mig för det med.
Fast inuti undrar jag nog vem det är som tagit över min kropp?
Jag! Åka skidor!
Jag måste påminna mig själv med att jag aldrig åkt skidor ordentligt. Jag äger ingen skidutrustning. Jag äger inga täckbyxor. Faktum är att jag inte ens äger en jacka lämplig för detta ändamål. Det är ju helt sjukt!
Utåt så tänker jag säga att denna plötsliga förändring och mitt intresse för skidsemester nog beror på att jag vill göra saker som Erik tycker är roligt och intressera mig för det med.
Fast inuti undrar jag nog vem det är som tagit över min kropp?
 |
| Såhär ser jag mig själv susa fram |
måndag 8 oktober 2012
Hur man roar sig en lördag
Jag, Erik och Anna har verkligen svårt för det här att bara umgås, utan att starta massa nya projekt, göra musik eller sådant som tar mycket tid (men såklart är väldigt kul!). Det senaste vi gjort är att jag och Erik en dag kom på hur roligt det vore med en svensk version av Axis of Awesomes 4 chords-låt, så då började vi leta låtar... Och fick tillslut ihop en hel lång lista!
I lördags sågs vi och spelade in låten och en video. I går blev det klart, här är resultatet! Vad tycker ni? Fint?
I lördags sågs vi och spelade in låten och en video. I går blev det klart, här är resultatet! Vad tycker ni? Fint?
torsdag 4 oktober 2012
Början på slutet!
Idag hade vi kursintroduktion för de två sista kurserna vi läser på lärarutbildningen. Didaktik II samt självständigt arbete inom SO-området. Detta känns ju riktigt, riktigt galet. Tänk att jag läst 4 år snart på lärarutbildningen. Redan! Hur kan tiden gå så fort?
Jag slits mellan att vara nöjd, rädd, glad, sorgsen, lycklig, skrämd och alla möjliga känslor man kan ha när man snart avslutar en utbildning.
Veckan efter att vi är klara åker jag till London för att fira att jag tagit examen tillsammans med Erik, Anna, Chidney och Snuddler! Då blir det WB Studios tour och mängder av andra Harry Potter-nörderier, det kan ni räkna med!
Jag slits mellan att vara nöjd, rädd, glad, sorgsen, lycklig, skrämd och alla möjliga känslor man kan ha när man snart avslutar en utbildning.
Veckan efter att vi är klara åker jag till London för att fira att jag tagit examen tillsammans med Erik, Anna, Chidney och Snuddler! Då blir det WB Studios tour och mängder av andra Harry Potter-nörderier, det kan ni räkna med!
 |
| Jag började lärarutbildningen fascinerad över Campus Konradsberg, som såg ut som en gubbe |
tisdag 2 oktober 2012
När blir man för tjock?
Något som jag stör mig på, och som jag egentligen vet att jag inte borde störa mig på (egentligen skulle jag nog må så oerhört mycket bättre om jag slutade störa mig på allting som jag stör mig på någonsin för det kräver bara energi, men nu råkar jag vara en som stör mig så jag får väl hantera det ändå) är den här trenden med att "man ska vara nöjd med sin kropp".
Nu känns det som att det blir missförstånd direkt och det jag menar är absolut inte att man inte får vara nöjd med sin kropp. Tvärtom. Det finns inget som gör mig gladare än när folk är nöjda, trygga och glada i sin kropp. Det är så fint. Jag skulle tro att det faktiskt är något av det bästa som finns i hela världen, den här känslan av att vara nöjd med sig själv. Jag tror tyvärr inte att den är allt för vanligt.
Något som däremot känns så oerhört jobbigt är när det nu är en trend att man ska våga lägga upp bilder på sig själv där man visar mage, lår och dyl. som inte är slimmade likt Victoria Beckham på facebook, instagram, you name it. Det ska rasa in kommentarer, likes och uppskattningar om hur duktigt det är att den här "knubbiga" "tjocka" tjejen kommer och vågar lägga upp en bild på sitt tjocka jag. Fantastiskt. Modigt. Vackert. Vad fint det är!
Jag tycker att det är jobbigt av två anledningar. Den första är helt egoistisk, självisk och missunnsam , och det är att jag tycker det sällan är folk som egentligen är speciellt överviktiga som hamnar på de här bilderna. Det känns som att en tjej, storlek 40-42 nu får beröm pga lägger upp bild på sin tjocka mage, och jag kan inget annat än sitta där och tänka att "jaha, om det där är att vara tjock, vad är då jag? Århundradets fetaste elefant?". Ungefär som när man satt i evinnerliga diskussioner i skolmatsalen där folk jämförde sig och pratade om hur tjocka de blivit under sommaren, vintern och nyper sig i lite skinn som råkar hänga ut över byxkanten. Jag säger inte att man inte har rätt att "hata" sin kropp när den ser ut på ett visst sätt. Jag är en av de som verkligen predikar för hur självkänsla sitter på insidan och att du inte kan få tillräckligt snygg, smal kropp eller tillräckligt med positiva komplimanger som gör dig nöjd så länge du själv inte är nöjd med hur du ser ut. Och hur du är. Men det är som att alla de här bilderna, alla de här kommentarerna tar mig tillbaka in i ett självömkande hat där det känns som att en viss gräns fett runt magen är ok, men där jag är, det är inte ok. Det kommer aldrig bli fint. Och om världen ska kalla de där personerna som inte ens är i närheten av min kroppshydda tjocka, så är jag så långt förbi tjock att jag tappat bort mig likt Hans och Greta i skogen. Och jag åt ju säkert upp brödsmularna också, så tjock som jag är.
För det andra tycker jag att det blir en hysteri åt andra hållet också. Nu är man vacker om man har lite extra fett. Och indirekt blir de kroppar som inte har det, de här smala, slimmade kropparna, de blir fula. Och hur vi än vänder och vrider på det har vi ännu fler ideal som bara fortsätter fylla personerna som inte passar den här ramen för icke-värdiga. Icke-fina. Fula.
Vi är alla olika, och vi kommer alltid att vara det. Jag älskar när det syns olika sorters kroppar (ex H&M som lade in skyltdockor som var av olika storlek i butik, fast sen började de i och för sig ta bort plus size-avdelningen men det diskuterar vi inte nu) och jag tycker om när folk blir nöjda. Och det är säkert så att allt det här hjälper många människor (uppenbarligen) men jag önskar att vi hade ett samhälle, en värld där vi inte utgick från att våra kroppar är tvunget att duga för en betraktares ögon. Att oavsett hur vi ser ut, ska vi ändå duga för någon annan. Vi ska vara attraktiva, snygga, nöjda. Och vi kan posta bilder om att vi är nöjda som vi är, att självförtroende är vackert och att vi ser ut såhär som vi gör, men det som det egentligen handlar om är att vi lägger upp oss för bedömning, igen, och antar att vår kropp måste duga i samhället. För betraktaren. För de som vi möter varje dag.
För vårt enda mål med livet är att de som möter oss ska tycka att vi är behagliga att se på.
Nu känns det som att det blir missförstånd direkt och det jag menar är absolut inte att man inte får vara nöjd med sin kropp. Tvärtom. Det finns inget som gör mig gladare än när folk är nöjda, trygga och glada i sin kropp. Det är så fint. Jag skulle tro att det faktiskt är något av det bästa som finns i hela världen, den här känslan av att vara nöjd med sig själv. Jag tror tyvärr inte att den är allt för vanligt.
Något som däremot känns så oerhört jobbigt är när det nu är en trend att man ska våga lägga upp bilder på sig själv där man visar mage, lår och dyl. som inte är slimmade likt Victoria Beckham på facebook, instagram, you name it. Det ska rasa in kommentarer, likes och uppskattningar om hur duktigt det är att den här "knubbiga" "tjocka" tjejen kommer och vågar lägga upp en bild på sitt tjocka jag. Fantastiskt. Modigt. Vackert. Vad fint det är!
Jag tycker att det är jobbigt av två anledningar. Den första är helt egoistisk, självisk och missunnsam , och det är att jag tycker det sällan är folk som egentligen är speciellt överviktiga som hamnar på de här bilderna. Det känns som att en tjej, storlek 40-42 nu får beröm pga lägger upp bild på sin tjocka mage, och jag kan inget annat än sitta där och tänka att "jaha, om det där är att vara tjock, vad är då jag? Århundradets fetaste elefant?". Ungefär som när man satt i evinnerliga diskussioner i skolmatsalen där folk jämförde sig och pratade om hur tjocka de blivit under sommaren, vintern och nyper sig i lite skinn som råkar hänga ut över byxkanten. Jag säger inte att man inte har rätt att "hata" sin kropp när den ser ut på ett visst sätt. Jag är en av de som verkligen predikar för hur självkänsla sitter på insidan och att du inte kan få tillräckligt snygg, smal kropp eller tillräckligt med positiva komplimanger som gör dig nöjd så länge du själv inte är nöjd med hur du ser ut. Och hur du är. Men det är som att alla de här bilderna, alla de här kommentarerna tar mig tillbaka in i ett självömkande hat där det känns som att en viss gräns fett runt magen är ok, men där jag är, det är inte ok. Det kommer aldrig bli fint. Och om världen ska kalla de där personerna som inte ens är i närheten av min kroppshydda tjocka, så är jag så långt förbi tjock att jag tappat bort mig likt Hans och Greta i skogen. Och jag åt ju säkert upp brödsmularna också, så tjock som jag är.
För det andra tycker jag att det blir en hysteri åt andra hållet också. Nu är man vacker om man har lite extra fett. Och indirekt blir de kroppar som inte har det, de här smala, slimmade kropparna, de blir fula. Och hur vi än vänder och vrider på det har vi ännu fler ideal som bara fortsätter fylla personerna som inte passar den här ramen för icke-värdiga. Icke-fina. Fula.
Vi är alla olika, och vi kommer alltid att vara det. Jag älskar när det syns olika sorters kroppar (ex H&M som lade in skyltdockor som var av olika storlek i butik, fast sen började de i och för sig ta bort plus size-avdelningen men det diskuterar vi inte nu) och jag tycker om när folk blir nöjda. Och det är säkert så att allt det här hjälper många människor (uppenbarligen) men jag önskar att vi hade ett samhälle, en värld där vi inte utgick från att våra kroppar är tvunget att duga för en betraktares ögon. Att oavsett hur vi ser ut, ska vi ändå duga för någon annan. Vi ska vara attraktiva, snygga, nöjda. Och vi kan posta bilder om att vi är nöjda som vi är, att självförtroende är vackert och att vi ser ut såhär som vi gör, men det som det egentligen handlar om är att vi lägger upp oss för bedömning, igen, och antar att vår kropp måste duga i samhället. För betraktaren. För de som vi möter varje dag.
För vårt enda mål med livet är att de som möter oss ska tycka att vi är behagliga att se på.
måndag 1 oktober 2012
En förlovning!
Jag och Erik förlovade oss 19/9-2012. Det känns otroligt bra och fint. Vi har pratat en del om huruvida vi vill förlova oss och gifta oss, och nu är alltså förlovningen ett faktum! En kväll låg vi där i sängen och Erik frågade om jag ville förlova mig med honom. Det var så fint!
Jag är jätteglad och jättelycklig! Jag har världens finaste pojkvän som jag vill spendera livet med och det finns inget annat på världskartan. Det är vi, helt enkelt och så ska det vara!
Tack till alla som skickat så fina lyckönskningar, det gör oss jätteglada! Bästa måste nog ändå vara alla mugglisar som kallar oss för deras otp...Det är nog det gulligaste!
(otp = one true pairing om det skulle vara någon som snubblar över min blogg och ej kan fanfiction-språket)
Jag är jätteglad och jättelycklig! Jag har världens finaste pojkvän som jag vill spendera livet med och det finns inget annat på världskartan. Det är vi, helt enkelt och så ska det vara!
Tack till alla som skickat så fina lyckönskningar, det gör oss jätteglada! Bästa måste nog ändå vara alla mugglisar som kallar oss för deras otp...Det är nog det gulligaste!
(otp = one true pairing om det skulle vara någon som snubblar över min blogg och ej kan fanfiction-språket)
 |
| Fina ringar! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)