När snoret hopar sig...

Då ringer jag mamma! Typ.

Jag lyckades då alltså med konststycket att bli jättesjuk i helgen. Verkligen jättesjuk. Som värst tror jag att jag var uppe på 39,5 graders feber och trodde ett tag att jag nog säkert nog var liiite döende ändå. Mitt i allt elände ringde jag mamma och jag hade sådan tur att hon förbarmade sig över mig. Och kom och hämtade mig för att jag skulle bli frisk hemma.
En tripp till akuten blev det, eftersom detta var andra helgen på typ två veckor som jag segnade ner i hög feber. Det visade sig vara halsvirus och bakterier och massa annat otrevligt man inte vill ha i kroppen. Jag fick pencillin och nu ska jag väl allt bli frisk!

Det är så stressande att bli sjuk. Speciellt i tentatider. Usch vad jag önskar att jag kunde, om jag nu prompt var tvungen att bli sjuk, att jag kunde bli det när det inte är hemtentaperiod! Men nu sitter jag här...

Dessutom, ni kan nog se min förtjusning när jag kommer hem efter att ha varit i "sjukstugan" och vi direkt upptäcker mjölbagg i lägenheten... Japp, som om inte allt var stressande nog tvingas vi nu sanera lägenheten. Man kan ju ha det roligare.

Men nu ska vi inte klaga! Min blogg är ju en rosa och glad plats, trots allt.

Criminal Minds

Jag har varit totalt besatt av Criminal Minds nu mot slutet av sommaren. Köpte två säsonger på CDON och sen har jag varit så sugen på flera att jag nu köpt 6 säsonger. Så mycket mord, så mycket spänning, så mycket Spencer Reid! Det är nog faktiskt en av mina favoritserier. Även om det är vidrigt och ibland så läskigt att jag inte ens vågar titta så är det fint. Jag kollar så fort jag får chansen.

Idag till exempel, så har jag haft mycket att göra, och varje gång jag gjort något av det har jag belönat mig med lite Criminal Minds. Det får man göra, tycker jag! Speciellt när man har lagat mat, handlat, planerat mer mat, städat, tvättat, plockat undan tvätt och gjort andra tråkiga saker...

Får jag tycka att min kropp är fin?

När jag tittar mig i spegeln, när jag går upp på morgonen, när jag klär på mig så händer det ibland (tyvärr inte allt för ofta) att jag tycker att jag är så himla fin att det nog faktiskt inte är någon i hela den här världen som är finare än vad jag är. Ibland när jag tittar mig i spegeln eller bara ser mig själv är det nog snarare tvärtom, då känner jag att det nog faktiskt skulle vara en bedrift förtjänat ett Nobelpris om man lyckas vara fulare än vad jag är och det är ju inte direkt tankar som lyfter en högt.

Problemet är bara att när jag har de där sällsynta, men ack så fantastiska dagarna när allting bara är bra - jag känner mig fin, är på glatt humör och alla extra kilon inte stör, har jag ändå någon form av dåligt samvete. Dåligt samvete över att jag är nöjd som jag är. Dåligt samvete över att jag inte ligger över en toalettstol och kräks, eller springer mig medvetslös i ett motionspår, eller hoppar över att äta det där lilla extra till middagen bara för att det faktiskt var sjukt god mat som lagades. För egentligen så duger ju inte min kropp. Egentligen så skulle den behöva vara säkert 5 storlekar mindre, mycket slankare, vackrare med större bröst och säkerligen skulle jag behöva vara 10 cm längre också.

Uttrycket "smal och fin" är så insvetsat i mig att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen ibland. Skulden kring varje sak man äter, den här känslan att om jag går till affären och köper onyttiga saker kommer alla titta på mig dömande och tänka att "Usch, varför köper hon sånt där, hon som verkligen skulle behöva gå ner i vikt!".

Jag skulle vilja gå ner i vikt. Skulle vilja vara hälsosammare, framförallt det. Har börjat med att träna lite varje dag, försöka att stoppa i mig endast relativt nyttiga saker och bara godis på lördagar. Problemet är att jag vet att jag har alltid varit större. Oavsett vad jag ätit i mina dagar har jag aldrig varit den där "smala".

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli "smal" i den utsträckning som jag ofta känner att jag önskar att jag var. Och då kommer tankarna om huruvida jag aldrig kommer bli "fin" då "smal och fin" uppenbarligen enligt alla hänger ihop. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna inse att jag oavsett kilon ändå är "fin".

Jag får inte köpa kläder på H&M i Nyköping

Jag har varit hemma några dagar hos min familj, där jag blivit ompysslad och bortskämd på det där sättet man bara blir när man är hemma några dagar hos mamma och pappa som saknat en. Lite, i alla fall.

En dag gick vi på stan, och då tänkte vi att vi skulle gå till H&M och köpa jeans eftersom de jeans jag köpte sist på H&M var så fina och jag behöver fler då mina tyvärr gått sönder. Jag och mamma vandrar in på H&M. Jag vill ha deras plus size-collection, för jag kommer knappt i övriga jeans och behöver en större storlek.

Problemet är bara att H&M i Nyköping har byggt om hela sin butik, och då har de tagit bort plus size-delen, samt även sportavdelningen. Nu finns det bara kvar andra utbudet.

Jag tycker om H&M och deras kläder, men jag kommer inte i kläder från den vanliga avdelningen (inte byxor i alla fall, oftast inte) eftersom jag vill ha storlek 44-46. Jag tycker att det kändes hemskt att kläder som jag gillar, och vill ha, är bortplockade. Det är säkert överdrivet och dumt, men det känns så hemskt att jag inte blir "välkommen" min i butiken längre. Min kropp duger inte, passar inte och det känns direkt som jag är tjockare och fulare än någonsin som inte ska få handla kläder i en "riktig" butik - som om jag är dömd att handla online.

Personalen verkade inte heller glada över detta, och det kändes ju lite bra. Men i alla fall. Jag har precis typ kunnat acceptera att lättast för mig är att handla kläder på plus size-avdelningen då jag inte kommer i övriga byxor, men då kommer det här och det känns bara som ett slag i ansiktet som skriker att min kropp inte duger, min kropp är fel och jag borde ändra hela mig så jag kan handla kläder som vanligt folk.

Det känns tråkigt.