Att vara en förebild

I vårt samhälle finns det många förebilder, som alla är det av olika anledningar. Förebilder kan vara föräldrar, författare, kändisar, artister och kanske i vissa fall även lärare.

Det sista ska jag bli. Lärare.


Att bli lärare har jag velat bli väldigt länge, mest beror det på att jag vill kunna lära ut på ett bra sätt till elever för jag tycker att utbildning är viktigt, det är också att jag vill se till att försöka vara en så bra lärare som möjligt, för jag vet själv hur mycket bra lärare påverkat mig och hur tacksam jag är att de funnits där under min skolgång.

Läraryrket är svårt, det tror jag verkligen, jag tror aldrig aldrig någonsin att man blir "klar", aldrig att man blir fullärd, tror man kan vid pensionen tycka att man fortfarande har saker kvar att lära. Jag ser fram emot att bli lärare för jag tror verkligen att det kommer bli en utmaning, och jag gillar utmaningar. Praktiken jag haft hittills har varit underbar, även om alla dagar inte är solskensdagar med gulliga ungar som gör som man säger är det ändå så underbart att vara lärare, för ljuspunkterna väger så mycket över det som är jobbigt. Jag tror verkligen att det är yrket för mig, och enligt omdömen från handledare på skolorna jag varit tycks jag helt klart ha valt rätt yrke.

Ibland kan det dock skrämma mig otroligt mycket att bli lärare. För det första är jag lite rädd över att läraryrket ofta blir så mycket mer än bara ett yrke, även om det pratas så mycket om att det är just som ett yrke man måste se det. Att man inte har någon skyldighet att besvara samtal och mail när arbetsdagen är över. Att man inte ska agera psykolog utan att elever med väldigt mycket problem ska skickas till skolans kurator som har utbildning i det. Å andra sidan vet man att man antagligen kommer påverka eleverna man har så otroligt mycket. Vi lärare träffar antagligen barnen oftare än vad föräldrarna gör, eftersom eleverna är hos oss hela dagarna, kanske på fritids och föräldrar måste ju jobba. Jag har flera gånger på lärarutbildningen hört om lärare som knappt går på systembolaget i sin egen stad, av rädsla att framstå som en dålig förebild vid alkoholkonsumtion och hur illa det blir om man ser en lärare cykla utan hjälm. Jag vet själv med mig hur illa jag tyckte det var med lärare som rökte när jag gick i skolan, exempelvis. Hur jobbigt kommer det att bli?

För det andra är jag orolig över hur jag kommer hantera att planera lektioner, föräldrars önskemål, skolans önskemål, och mina egna önskemål. Att planera och tillgodose olika behov, att dels följa kursplaner, dels se till att eleverna ska ha roligt men att också föräldrarna ska vara nöjda med vad som lärs ut. Hur kan man göra det på bästa sätt?

Mitt stora mål är i alla fall att jag inte ska arbeta på samma skola som mina barn går på. Jag tror att det skulle vara jobbigt både för mig och för barnen, och det vill jag inte.

Men att vara en förebild. Nog en väldigt stor utmaning.