Ibland, även om det är få gånger, så önskar jag verkligen att jag var en sådan där person som inte bryr sig. Jag tycker att det skulle vara så skönt i mina stunder när jag bryr mig så mycket att min insida ungefär går sönder för att jag bryr mig.
Jag önskar att när någon säger att Edward Cullen är den perfekta pojkvännen så skulle jag bara "Jaha, men tyck det då, what do I care" istället för att känna hur hela jag exploderar och blir arg, nästan ledsen över det faktum att personer romantiserar en stalker som skadar kvinnor och beskyller dem för det, för han kan ju inte hjälpa att "de luktar så gott". (Ungefär som män i allmänhet inte kan hjälpa att de bara måste våldta lite när en kvinna har alldeles för kort kjol, eller hur var det?)
Jag önskar att när ett företag börjar sälja tidningar, en för flickor och en för pojkar, där flickornas tidning är rosa, fyllda med städtips och hur man ska pyssla med att måla dammsugare och pojkarnas är blå med fotbollar, innebandy och bilar, skulle jag bara "jaha... så var det.". Inte bli så galet förbannat hysterisk att jag knappt kan andas. Inte få ont i magen över att folk seriöst vill ge dessa ideal och förväntningar till sina typ 5-åringar.
Jag önskar också att när ens facebookfeed fylls med kommentarer så som "Jag förstår inte varför alla bryr sig om valet, det gör inte jag, bryr mig inte alls!" skulle jag inte fyllas av att ramaskri så stark att mina lungor vill sprängas över det faktum att hur kan man inte bry sig om hur ens samhälle ser ut? Hur kan man inte bry sig om att vi har chansen att rösta, att påverka och att när vi inte gör det så ifrån säger vi oss all rätt att någonsin ha klagomål eller be om en rätt att påverka? För så är det.
Jag önskar att jag också kunde rycka på axlarna åt rasistiska, sexistiska och kränkande skämt i alla dess former för att "äh, man måste väl få skämta ibland, det är ju på skoj, ta det inte seriöst" utan att må seriöst dåligt över att folk vrålar av skratt till skämt som är så pass osmakliga att man mår illa.
Kort sagt så känner jag att mitt liv skulle vara bättre ibland om jag inte brydde mig. Det skulle vara så skönt. Bara glida genom livet och alla mängder av fel utan att behöva jaga upp sig varje gång.
Men jag är inte så. Jag kan inte låta bli att bry mig. Jag kan inte låta bli att argumentera, debattera, ifrågasätta och bli förbannad. Och egentligen vill jag nog ha det så. För aldrig i livet att jag skulle kunna bli lärare med attityden att sådana saker inte är viktiga. Och jag vill aldrig skaffa barn om jag inte hade sådana här tankar.
Men ibland. Ibland när man är extra trött och arg, då önskar man lite att man bara kunde "stänga av".
