lördag 9 juli 2011

Historien om mig och Harry Potter

Jag bad om folks HP-historier igår, och här är min. Jag vet inte om någon är intresserad, men här är den i alla fall. Enjoy?


Det var år 1999, jag skulle fylla 11 på sommaren, men min bästa vän, Mirre, fyllde år i april och hennes mamma såg till att ge henne en nyutkommen, översatt bok om en engelsk trollkarl vid namn Harry Potter. Mirre hade med sig boken till skolan precis när hon hade börjat läsa den, hon påstod att den var bra fastän hon också hade varit skeptisk från början. För det var jag, otroligt skeptisk. Mirre lät mig läsa på baksidan av boken och jag var typ "... näe, trollkarlar? Alltså vi är ju typ vuxna nu, inga sagor!" Mirre var dock envis (åh jag är så tacksam!) och en kväll lånade jag boken av henne för att ge den en chans, jag läste trots allt väldigt mycket och väldigt fort, så jag tänkte att det kunde ju inte skada att titta i den.

Jag blev fast. Ganska direkt. Jag hade nog inget annat för mig den kvällen än att bara läsa, läsa och läsa. På morgonen efter var jag helt exalterad, nästan förälskad, i trollkarlspojken som hette Harry Potter. Jag försökte tvinga mamma att köpa boken till mig, men den var SLUTSÅLD.

Så blev det sommar och jag hade en fadderdag. Fadderdag var för mig när jag var liten att min gudfar och hans fru bjöd in mig till deras lantställe och vi gjorde lite roliga saker, detta gjorde vi varje sommar. Denna gång fick jag en present, jag fick Harry Potter och hemligheternas kammare. Det tog mig all styrka jag hade att inte börja läsa direkt, men så fort jag fick började jag. Och slukade således ännu en bok. I födelsedagspresent fick jag senare De vises sten, och jag var lyckligast i världen.

Jag kommer här ihåg att jag vid jul var bitter över att tredje boken utkommit på engelska men ännu inte på svenska, så jag fick den engelska i julklapp för att försöka klara mig igenom. Det gick gaaanska bra, men var såklart lite svårt, men det var verkligen värt det. Tredje boken var den första boken jag verkligen längtade efter, trånade efter och räknade ner dagarna till. Jag och Mirre hade beställt böckerna och det var så stor glädje när vi upptäckte en dag att vi hade fått våra böcker - två dagar för tidigt. Ah, den tiden så det inte var så viktigt med när boken kom ut i affären, minns ni den?

Det hände mycket nu, förövrigt. Jag och Mirre försökte oss även på att läsa Goblet of Fire, också lite svårt men tillsammans gick det bra. Övriga klassisar började också få upp ögonen för HP och vi var ganska många som nu pratade om vad som skulle hända i nästa bok, vilken som var ens favorit, osv. Sedan började jag högstadiet, Mirre, jag och vår vän Astrid gick i samma klass och redan första dagen, när vi tafatt försökte lära känna folk och frågade om någon gillade Harry Potter upptäckte vi att det fanns ungefär Sveriges största HP-fan i vår klass, vid namn Christine. Tillsammans bildade vi Harry Potters fanclub, vi hade en (extremt dålig) hemsida, och vi gjorde alltid roliga HP-saker tillsammans. I samma veva kom announcmentet om att första filmen skulle ha premiär och Christine, som var aktiv inom något HP-nätverk jag nu inte riktigt kan minnas vad det var – blev inbjuden att gå på galapremiären. I LONDON. Ååh min avundsjuka då. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt grön av avund men så glad för hennes skull. Jag fick ju se filmen sen också, jag tyckte det var underbart att se min bok filmatiserad, min hjälte. Pappa köpte spelet till mig och sedan filmen, och sedan kom den dagen då Flammande bägaren släpptes och de fick släpa mig från mitt rum för att jag skulle äta.

Det var när 5e boken kom, jag hade hittat hogwarts.nu och fått massa härliga vänner, som jag insåg att jag och Mirre nog var på lite olika nivå i vårt Harry Potter-gillande. Jag var nog egentligen på en olik nivå än alla andra som fanns i min umgängeskrets. Någonstans här började det bli jobbigt, jag hade ingen längre att verkligen prata med, folk läste böckerna, folk gillade den, men ingen annan satt och grät när Sirius dog, ingen annan kände samma sorg. Jag började nästan bara hänga på hogwarts.nu och jag läste Harry Potter när alla andra var ute och drack sprit, och jag kände mig ensam, men samtidigt lycklig och hogwarts.nu gav mig så mycket. Inte bara vänner och några att prata med, det gav mig självförtroende – jag fick bli ordningsman och sedan prefekt och jag träffade genom hoggyträffar och liknande så många underbara vänner som jag nu kunde prata med och vänta på resterande böcker med. Det var underbart.

Jag ”köade” till HBP-boken och träffade där lite annat nördigt folk i Nyköping, dock var det återigen ingen riktigt som jag. Jag började vid releasen av sista boken synas i våra lokaltidningar som ett stort HP-fan, det var coolt att vara ”känd” och synas. Jag köade till DH tillsammans med min vän Desse i Nyköping, för jag var allt för rädd för att åka till Stockholm och bli spoilad. När jag köpte min sista bok grät jag och kramade en annan tjej som också köat med oss, det hamnade såklart i tidningen för lokalpressen var såklart där, men det gjorde inget. Jag streckläste DH och grät så mycket, när jag läste sista sidan gick jag ut ur rummet där jag suttit och på gården kommer mamma gående. Hon frågade
”Hur gick det då?”
Och jag bröt ihop i hennes famn, jag grät och grät och grät som ett litet barn. Mamma höll om mig, jag är så tacksam att hon inte skrattade, hon höll om mig, var lugnande och sa ”Åh Li, den här Rowling, om hon har påverkat dig så här, så måste hon vara en så fantastisk människa, eller hur? Vi ska alla vara så tacksamma”  och så grät jag lite till.

Och man skulle kunna tro att allt tog slut efter sista boken, men ibland vill jag tro att allt började då. Jag började arra konvent, jag gick på wrock-spelningar, jag uppträdde på dem, jag har gjort så mycket nördigt och underbart, spelat Quidditch, åkt på turné och följt Harry and the Potters och nu, imorgon faktiskt, ska jag åka till Florida för att gå på LeakyCon 2011, som jag sparat till i två år.

Harry Potter har gett mig mycket, inte bara underbara vänner, jag har fått en helt fantastisk pojkvän jag vill spendera resten av mitt liv med, och jag har hittat mig själv. Jag har vågat stå för vad jag tycker, jag har vågat tro på att jag KAN, jag har lärt mig att jag kan fixa stora konvent, jag kan fixa Quidditch-SM och jag vågar stå på scen och prata eller sjunga inför massa människor. Jag vet inte vad jag skulle vara utan Harry Potter, det är så stor del av mitt liv att det inte ens går att förklara.

Tack JK Rowling. Tack för allt. Tack för att du skrev om pojken med knotiga knän, svart hår och ett ärr i pannan som fick upptäcka vem han egentligen var, för tack vare det, kunde jag upptäcka vem jag var. Tack.

Och tack för orden "Hogwarts will always be there to welcome you home"

6 kommentarer:

  1. gud vad vackert. blev tårögd :)

    //En från Mugglis ;)

    SvaraRadera
  2. Riktigt fin berättelse!
    Jag känner igen mig så mycket i det du skriver!
    Älskar också HP o de känns som jag är den enda i min krets som gör det! Så jag visar inte direkt utåt hur mycket jag verkligen gillar dem. (förutom till min familj) Verkligen bra av dig att stå för att du älskar Harry! :)
    Tycker det är helt fantastiskt att kunna sätta mig ner i soffan när saker och ting känns jobbigt och bara sväva bort till Hogwarts. Det är så underbart!
    Hoppas du hade super kul i Orlando. Vill gärna höra ALLT om det! Va ni gjorde . Fick ni träffa nån från filmerna . osvosv.:) Ha de bra ! /HP fan!

    SvaraRadera
  3. Så fort orden "Hogwarts will always be there to welcome you home" kommer blir jag helt gråtfärdig! Måste skaffa mig en tröja med det eller något liknande

    SvaraRadera
  4. ååh började gråta :'(
    Harry<3 Li<3

    SvaraRadera
  5. Jag grät så himla mycket av det här. Otroligt, otroligt fint. Tack för att du delade med dig! <3

    SvaraRadera

TACK för att du läser min blogg! Lämna gärna kommentarer för då blir jag jätteglad! Blir dock inte glad om du skriver hatiska och främlingsfientliga åsikter. Så försök undvika det, tack!