Spoiler för de som inte läst boken, sett filmen, och inget vill veta om den!!!
Jag och Anna såg Hunger Games-filmen igår, på smygpremiären. Då vi både inte är speciellt förtjusta i boken mest på grund av författarens sätt att skriva och icke trovärdiga karaktärer (vi gillar dock båda storyn!) så hade vi ändå förhoppningar om att filmen skulle vara bättre. Dock eftersom vi inte var speciellt imponerade av trailers, klipp vi sett, osv, var inte mina förväntningar höga när vi efter att ha fått kriga oss igenom en gigantisk grupp med ungdomar i åldern 12-15 år, antingen utklädda med pilbågar, färgat hår eller med Team Peeta eller Gale i ansiktet, äntligen sjönk ner på våra platser.
Jag måste dock säga, att jag är väldigt imponerad av filmen. Det började lite knackigt med en text som beskriver vad Hunger Games är, mot svart bakgrund. Jag tyckte inte det var ett bra sätt att visa allt på. Sedan tog dock filmen fart! Jag märkte direkt att när man slapp leva i Katniss Everdeens huvud, blev karaktären mycket mer likeable och jag kunde slappna av och följa med i storyn, inte ständigt irritera mig.
Jag älskar Primrose, Katniss lillasyster som bara måste vara ett fynd. Hon ser precis så liten och skör ut som jag tänkt mig, hon levererade fruktansvärt bra och allt blev hjärtskärande, som det ska vara, med henne i bilden. Effie Trinket, damen från The Capitol som har hand om The reaping i district 12 var också bara en wow-faktor för mig. Ytterst bra!
Jag älskar hur berörd filmen gjorde mig. Den fick mig att känna det som jag önskade att jag kunde känna i boken, men där jag mest blev irriterad, störde mig och undrade när de skulle gå vidare. Katniss som tar sin systers plats, Peeta som blir vald, Katniss farväl till familjen, det var så oerhört berörande att jag fick kämpa mot tårarna (vadå, jag kan ju inte börja gråta direkt!!!) och det fortsatte på det sättet. Jag tycker verkligen att filmen lyckas med att visa hur absurt allt är, hur sjukt och konstigt och vidrigt, men ändå kan man känna igen sig i invånarna från The Capitol. Och man blir rädd nog att undra om vi är nära ett liknande samhälle.
Något jag kände som hjälpte mig till att gilla filmen var också hur mycket mer logiskt allt blev när andra, kunniga personer kunde förklara saker för åskådaren. Något som jag stör mig på i boken är att fattiga Katniss, 16 år, från ett distrikt långt borta från allt, som bara inte kan ha sett så mycket av världen trots att hon levt hårt, ändå kan allting. Jag förstår att författaren måste skriva så, för hela boken är Katniss ensam, man lever i hennes huvud, men det blir ett störmoment i alla fall för mig. Nu i filmen kunde kommentatorer, presidenten, game makers, Haymitch, andra personer berätta om saker, vilket kändes mer logiskt. Skönt!
Så mycket var så vackert och bra gjort. Jag är faktiskt mycket imponerad. Visst fanns det grejer som jag inte gillade och saker som jag tyckte att de kunde gjort bättre, men filmen Hunger Games gav mig det boken Hunger Games misslyckades med - medkänsla till karaktärerna, en vilja att få läsa mer, se mer och ett allmänt känslouppror inombords. I boken , innan spelen började, satt jag mest och gäspade mig igenom, undrade när sjutton de skulle börja döda varandra - ville bara att de skulle gå vidare. Nu kändes det inte så. Nu, för första gången, kände jag "Nej, är det verkligen redan dags?" när de släpptes ut på arenan. Det var skönt.
Det bästa med filmen: Cinna, Primrose, Effie Trinket, att få se vad som händer utanför arenan under spelens gång, Gamemakers HQ, Rues död och revolten efteråt
Det sämsta med filmen: Att The Capitol vid första anblick såg ut som Naboo och fick mig att bara tänka Star Wars ett tag, att Cornucopia inte alls såg ut som jag tänkt mig och att Primroses get, Lady, inte var med i filmen
Annars får Hunger Games 4 Mockingjays av 5, och jag tänker tvinga med mig Erik för att se den en gång till!
