När jag tittar mig i spegeln, när jag går upp på morgonen, när jag klär på mig så händer det ibland (tyvärr inte allt för ofta) att jag tycker att jag är så himla fin att det nog faktiskt inte är någon i hela den här världen som är finare än vad jag är. Ibland när jag tittar mig i spegeln eller bara ser mig själv är det nog snarare tvärtom, då känner jag att det nog faktiskt skulle vara en bedrift förtjänat ett Nobelpris om man lyckas vara fulare än vad jag är och det är ju inte direkt tankar som lyfter en högt.
Problemet är bara att när jag har de där sällsynta, men ack så fantastiska dagarna när allting bara är bra - jag känner mig fin, är på glatt humör och alla extra kilon inte stör, har jag ändå någon form av dåligt samvete. Dåligt samvete över att jag är nöjd som jag är. Dåligt samvete över att jag inte ligger över en toalettstol och kräks, eller springer mig medvetslös i ett motionspår, eller hoppar över att äta det där lilla extra till middagen bara för att det faktiskt var sjukt god mat som lagades. För egentligen så duger ju inte min kropp. Egentligen så skulle den behöva vara säkert 5 storlekar mindre, mycket slankare, vackrare med större bröst och säkerligen skulle jag behöva vara 10 cm längre också.
Uttrycket "smal och fin" är så insvetsat i mig att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen ibland. Skulden kring varje sak man äter, den här känslan att om jag går till affären och köper onyttiga saker kommer alla titta på mig dömande och tänka att "Usch, varför köper hon sånt där, hon som verkligen skulle behöva gå ner i vikt!".
Jag skulle vilja gå ner i vikt. Skulle vilja vara hälsosammare, framförallt det. Har börjat med att träna lite varje dag, försöka att stoppa i mig endast relativt nyttiga saker och bara godis på lördagar. Problemet är att jag vet att jag har alltid varit större. Oavsett vad jag ätit i mina dagar har jag aldrig varit den där "smala".
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli "smal" i den utsträckning som jag ofta känner att jag önskar att jag var. Och då kommer tankarna om huruvida jag aldrig kommer bli "fin" då "smal och fin" uppenbarligen enligt alla hänger ihop. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna inse att jag oavsett kilon ändå är "fin".
Li jag tycker du är en fin rosa prinsessa! <3 Jag tänker att det viktigaste är att man mår bra med sättet man lever och tror inte det finns en enda människa som mår bra av viktångest. Du inte bara får tycka att den är fin du SKA göra det, okej?
SvaraRadera/Louise (så du inte tänker att det är en läskig stalker)
Jag tycker att du är jättefin Li. Jag tycker verkligen det. Jag bryr mig inte om vilken storlek du har på kläder, du verkar vara väldigt snäll, rolig och gullig, och det gör dig fin.
SvaraRaderaKram Josefin <3 (Jag kanske skulle kunna räknas som en läskig stalker, jag vet inte, men så du vet så har vi träffats både på Junibacken och Pottermässan) ;)