När blir man för tjock?

Något som jag stör mig på, och som jag egentligen vet att jag inte borde störa mig på (egentligen skulle jag nog må så oerhört mycket bättre om jag slutade störa mig på allting som jag stör mig på någonsin för det kräver bara energi, men nu råkar jag vara en som stör mig så jag får väl hantera det ändå) är den här trenden med att "man ska vara nöjd med sin kropp".

Nu känns det som att det blir missförstånd direkt och det jag menar är absolut inte att man inte får vara nöjd med sin kropp. Tvärtom. Det finns inget som gör mig gladare än när folk är nöjda, trygga och glada i sin kropp. Det är så fint. Jag skulle tro att det faktiskt är något av det bästa som finns i hela världen, den här känslan av att vara nöjd med sig själv. Jag tror tyvärr inte att den är allt för vanligt.

Något som däremot känns så oerhört jobbigt är när det nu är en trend att man ska våga lägga upp bilder på sig själv där man visar mage, lår och dyl. som inte är slimmade likt Victoria Beckham på facebook, instagram, you name it. Det ska rasa in kommentarer, likes och uppskattningar om hur duktigt det är att den här "knubbiga" "tjocka" tjejen kommer och vågar lägga upp en bild på sitt tjocka jag. Fantastiskt. Modigt. Vackert. Vad fint det är!

Jag tycker att det är jobbigt av två anledningar. Den första är helt egoistisk, självisk och missunnsam , och det är att jag tycker det sällan är folk som egentligen är speciellt överviktiga som hamnar på de här bilderna. Det känns som att en tjej, storlek 40-42 nu får beröm pga lägger upp bild på sin tjocka mage, och jag kan inget annat än sitta där och tänka att "jaha, om det där är att vara tjock, vad är då jag? Århundradets fetaste elefant?". Ungefär som när man satt i evinnerliga diskussioner i skolmatsalen där folk jämförde sig och pratade om hur tjocka de blivit under sommaren, vintern och nyper sig i lite skinn som råkar hänga ut över byxkanten. Jag säger inte att man inte har rätt att "hata" sin kropp när den ser ut på ett visst sätt. Jag är en av de som verkligen predikar för hur självkänsla sitter på insidan och att du inte kan få tillräckligt snygg, smal kropp eller tillräckligt med positiva komplimanger som gör dig nöjd så länge du själv inte är nöjd med hur du ser ut. Och hur du är. Men det är som att alla de här bilderna, alla de här kommentarerna tar mig tillbaka in i ett självömkande hat där det känns som att en viss gräns fett runt magen är ok, men där jag är, det är inte ok. Det kommer aldrig bli fint. Och om världen ska kalla de där personerna som inte ens är i närheten av min kroppshydda tjocka, så är jag så långt förbi tjock att jag tappat bort mig likt Hans och Greta i skogen. Och jag åt ju säkert upp brödsmularna också, så tjock som jag är.

För det andra tycker jag att det blir en hysteri åt andra hållet också. Nu är man vacker om man har lite extra fett. Och indirekt blir de kroppar som inte har det, de här smala, slimmade kropparna, de blir fula. Och hur vi än vänder och vrider på det har vi ännu fler ideal som bara fortsätter fylla personerna som inte passar den här ramen för icke-värdiga. Icke-fina. Fula.

Vi är alla olika, och vi kommer alltid att vara det. Jag älskar när det syns olika sorters kroppar (ex H&M som lade in skyltdockor som var av olika storlek i butik, fast sen började de i och för sig ta bort plus size-avdelningen men det diskuterar vi inte nu) och jag tycker om när folk blir nöjda. Och det är säkert så att allt det här hjälper många människor (uppenbarligen) men jag önskar att vi hade ett samhälle, en värld där vi inte utgick från att våra kroppar är tvunget att duga för en betraktares ögon. Att oavsett hur vi ser ut, ska vi ändå duga för någon annan. Vi ska vara attraktiva, snygga, nöjda. Och vi kan posta bilder om att vi är nöjda som vi är, att självförtroende är vackert och att vi ser ut såhär som vi gör, men det som det egentligen handlar om är att vi lägger upp oss för bedömning, igen, och antar att vår kropp måste duga i samhället. För betraktaren. För de som vi möter varje dag.

För vårt enda mål med livet är att de som möter oss ska tycka att vi är behagliga att se på.