Diagnoser

Det finns många diagnoser man kan få här i världen. ADHD, Aspergers, Dyslexi, olika versioner av detta och mycket mer. Det pågår ständig debatt om huruvida man ska sätta diagnoser eller inte. Vad diagnoser gör/inte gör. När de används fel och när de används rätt. Vad som händer när en diagnos väl har blivit satt.

Jag känner mig så oerhört splittrad när det kommer till diagnoser, och då kanske mest dyslexi, som denna kurs jag läser just nu bl.a. handlar om. Jag vänder kappan efter vinden när det gäller att vara för eller emot att man sätter diagnoser, gör utredningar och kommer fram till svar. Lyssnar jag på någon som är emot håller jag med dem - såklart att det kan bli dömande, en ursäkt, något som används på fel sätt. Utelämnande och skapar problem för de som fått diagnosen. Sedan lyssnar jag på någon som är för diagnoser, att det vid rätt användning är en hjälp och en känsla av att faktiskt inte vara dum i huvudet, och att man då kan få den hjälp man behöver, som man innan kanske var nekad eller inte ansågs vara i behov av.

Det är jättesvårt, det är det. Jag sitter just nu och skriver hemtenta om detta och i diskussionsdelen känner jag att jag skulle kunna sväva iväg hur länge som helst gällande mina problem med detta och hur jag verkligen inte kan komma på vad jag vill tycka i frågan. Kanske behöver man inte tycka något bestämt heller, kanske man bara kan försöka vara av den åsikten att man ska försöka göra det som är bra för personen som får diagnosen. Att det ska hjälpa, inte stjälpa. En del vill ju bli diagnostiserade, för det ger ett svar på frågan varför man har haft problem, inte kan lära sig om andra och att man kommer att behöva mer tid med allt man gör. En del tycker att det inte hjälper, för de känner att de får en stämpel, och att det snarare ger en dåligt självförtroende än att hjälpa. Och så ska det ju inte vara.

Jag hoppas att jag som lärare kan göra det som är bra för mina elever och kunna se det där magiska mellan raderna hos en elev och vad de vill och vad som är bäst för dem. Jag vill göra saker för deras skull - sätta in extra hjälp, lägga förslag om att det kanske behövs en utredning - med deras bästa alltid i åtanke. För det kommer att bli så att det kommer elever (och föräldrar, kanske framförallt!) av olika åsikter.

Sedan hoppas jag att mina tankar om att utredningar och diagnoser sätts för tidigt eller snabbt pga att man inte vill att skolan ska få dåligt rykte med sig om att inte upptäcka problem (eller bry sig). Det skulle kunna vara en tanke, i och med att man nu mer får välja vilken skola man vill och att skolans marknadsföring och rykte spelar stor roll och att man därför måste göra bra ifrån sig - inte missa sådana grejer och skicka elever iväg till högstadiet eller gymnasiet med stora problem som måste ha funnits med sedan tidigare. Det tror jag inte skulle vara bra.

Men jag vänder som sagt kappan efter vinden i denna fråga och är därför inte alls någon man ska lyssna på. Jag kan tycka en sak när jag vaknar och gå till sängs med helt andra åsikter i huvudet. Jag står för det.