Julglädje

Ibland är jag så inne i mitt eget jultänkande att det känns helt orimligt när det går upp för mig att det faktiskt finns folk som julen inte är så mysig för. Att det finns folk som inte har någonstans att vara, inte råd med det som man tycker hör julen till, som har jobbiga släktingar och trassliga förhållanden. Att det finns barn som inte spenderar julen med att vänta på tomten, utan på att hoppas att föräldrarna inte ska bli så fulla den där julen. Att ingen ska slå dem.

Det känns fruktansvärt hemskt och sorgligt, för julen är för mig det bästa någonsin. Jag älskar julen och allt som hör julen till. Jag är kanske inte världens julbordsfantast, men älskar ändå att det dukas upp. Jag älskar dagarna innan jul, när man julstädar, julpyntar, hugger gran, lagar gott godis och familjens egna julbord den 23e. Vi har alltid eget julbord då, det hänger kvar från när julafton var lite stressigt när man först skulle till farmor och farfar, sedan till mormor och morfar. Nu lever inte farmor och farfar längre, och inte heller morfar. Mormor är oftast med på vårt julbord dagen innan julafton, och vi åker alltid till mormor på julafton för julfika, Kalle Anka, julbord och paketöppning. Man skulle kunna tycka att vi kunde nöja oss med julaftonsjulbordet nu när vi ändå har en så lugn julafton men nej, traditioner är väldigt svåra att bryta, i alla fall för min familj.

Jag tycker om allt det här julstökandet och att göra det mesta, många, ex. mamma, tycker att det blir lite stressigt och suck och pest, och jag tvivlar på att min familj skulle ha så mycket julsaker om inte jag var hemma och ville göra knäck och annat godis, men de gör det för min skull.

Jag blir så ledsen i hjärtat av att folk mår dåligt. Ibland önskar man att man kunde hjälpa hela världen, faktiskt. Jag önskar att julen var bra för alla.