Idag släpptes biljetterna till midnattspremiären av Deathly Hallows här i Sverige. Typ alla vänner jag har sitter nu och har biljetter, och min facebookvägg svämmas över av uppdateringar om att de fått tag i biljetter. Det är så fint, helt underbart. Harry Potter är det bästa som finns i hela världen.
Själv har jag också biljetter. Till premiären i USA. Jag har biljetter till LeakyCons underbara, fantastiska filmvisning. Och ändå, ändå, sitter jag nu här med gråten i halsen och avundas alla andra lite. Avundas det faktum att de får se filmen på midnattspremiär i Sverige. Att de suttit och väntat och väntat på att få boka. (för det behövde inte vi, vi fick biljetter reserverade åt oss som vi sedan bara fick välja bland för att få). Jag avundas det faktum att de ser sista filmen här, ser sista filmen där de började se alla filmer, i Sverige.
Det känns ju lite bortskämt, och dumt, att vara ledsen över att man måste vara i USA. Stackars mig som bara måste åka iväg på en resa där jag ska träffa Evanna Lynch, Darren Criss och Christopher Rankin. Stackars mig som kommer att se filmen på häftig USA-biograf och där filmvisningen ska avslutas med Wizard Rock-show med bl.a. The Remus Lupin.
Fast hur häftigt det än är, så kommer jag nog ändå sitta där natten den 12/13 och tänka på alla mina vänner här hemma. Vara lite avundsjuk, vara glad, och gråta lite. För idag är det the beginning of the end, och nu känns det verkligen att när slutet kommer är jag inte hemma på Rigoletto och ser det.
Och hur spännande det än är känns det ju lite tomt.
Nörd för alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
TACK för att du läser min blogg! Lämna gärna kommentarer för då blir jag jätteglad! Blir dock inte glad om du skriver hatiska och främlingsfientliga åsikter. Så försök undvika det, tack!