Jag drabbades tydligen av ett supervirus. Tredje dagen med feber, förkylning, illamående och liknande. Igår var jag hos läkaren som sa att jag uppenbarligen drabbats av något som går just nu, vilket gör att min kropp verkligen behöver vila. Mitt jobb passar därför absolut inte och jag blir tvungen att sjukanmäla mig mer. Känns jättejobbigt eftersom detta är den sista jobbveckan för mig, och jag saknar redan jobbet. Dock vet jag ju själv att jag inte kan jobba när jag mår så här pass dåligt. Inte missar jag bara jobb heller, jag missar skola också. Inte alls roligt.
Igår satt jag hos doktorn och väntade på att få komma in, och fick en plötslig panik att de kanske skulle fråga om min vikt eller väga mig. Jag fick nästan hjärtklappning och mådde ännu sämre. Slog mig hur ofta det är jag får sådan skräck och vilket problem det är, jag kan sällan gå till läkaren utan rädsla att de ska väga mig eller fråga om min vikt. Vilket känns helt sjukt, det känns verkligen helt sjukt att det är en sådan skräck för mig. Jag mår väldigt dåligt redan och jag hatar att jag bygger på detta med att vara rädd för att bli tvingad att berätta hur mycket jag väger. Jag skäms så mycket, på något sätt, samtidigt som jag blir irriterad över att läkarna ofta verkar bry sig om vad siffran på vågen säger, och inte hur man egentligen mår och hur ens hälsa är. Jag vet ju att min hälsa egentligen är bra, jag har ju näringsbrist snarare men mitt hjärta är perfekt, lungor perfekta, osv, osv. Jag borde inte oroa mig om dålig hälsa, men jag gör det. Jag är rädd att de ska ta upp min vikt och säga att jag är sjukt osund, dålig, värdelös, hemsk och ful som väger så pass mycket. Jag hatar de känslorna, jag hatar att inte vara nöjd med mig själv.
Speciellt hatar jag att jag oroar mig och tror att folk ska säga så mycket om hur jag ser ut. Ibland kommer jag på mig själv med att gå förbi folk och tänka, att så fort de går förbi mig kommer de att börja prata om hur jag ser ut. Det gör mig ledsen men ibland också irriterad, och då främst på mig själv. Varför skulle de kommentera om hur jag ser ut? Vad har de med det att göra? Och varför skulle jag bry mig om vad andra, okända människor, kanske möjligtvis skulle säga om mig? När jag vet att mina nära och kära tycker om mig?
Ja, fast tydligen fungerar man ju inte så. Och det var ju bra.
Nu försöker jag bli frisk med vatten, alvedon, is, glass, halstabletter, kortisonnässpray och One tree hill säsong 1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
TACK för att du läser min blogg! Lämna gärna kommentarer för då blir jag jätteglad! Blir dock inte glad om du skriver hatiska och främlingsfientliga åsikter. Så försök undvika det, tack!