Idag är det september. Förutom att det betyder att hösten typ är här, på riktigt, så betyder det också att idag är dagen då tåget går. Det tåget. The one.
Jag vet inte varför man alltid blir sentimental och halvledsen första september. Jo, egentligen vet jag ju det. Jag vet ju att det är för att man väntat igen på brevet som aldrig kommer. På biljetten som man aldrig får. Den där resan man aldrig får göra, till slottet vi alla vill besöka.
Jag skulle ju visserligen gått ut Hogwarts för flera, flera år sedan. Är smärtsamt medveten om att min tid är över och att brevet aldrig kommer att komma och att tåget inte är för mig. Och samtidigt som det ibland känns jobbigt att inte kunna vänta på det längre, så älskar jag att jag faktiskt, utan att skämmas, kan skriva det här blogginlägget om att vänta på brevet och vara ledsen 1 september, för att det är så väldigt många som känner likadant. Och det är fint när man känner sådan gemenskap med sina fantastiska vänner, och att vi alla är lite störda.
Jag älskar att vara Harry Potter-fan och en del av den svenska fandomen. Jag älskar allt vi gör och det vi har, det är fint, vackert och underbart att vara en del av något så unikt, något så bra.
Harry Potter finns för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
TACK för att du läser min blogg! Lämna gärna kommentarer för då blir jag jätteglad! Blir dock inte glad om du skriver hatiska och främlingsfientliga åsikter. Så försök undvika det, tack!