Det känns lite dämpat i hela världen idag. Så mycket just nu som är så sorgligt. Så mycket som påminner om sådant som var så sorgligt.
Jag satt just och läste en artikel om Stefan Liv, ännu en. Tragedin som drabbat Stefan, hans familj och nära och kära till hela hans hockeylag som omkom i denna fruktansvärda flygolycka har berört väldigt många. Lite som att det känns som att något gått sönder. Det känns så orimligt att så många unga män helt plötsligt inte finns mer, och att de lämnat efter sig familjer som nu hela livet förändrats för. Så som det alltid gör när något tas ifrån oss. När någon vi är vana vid att ha nära oss, inte längre finns.
Aftonbladet skriver om rödögda lagkamrater i Kinnarps arena och Livs 2årige son, för ung att förstå vidden av det som hänt. Om hans fru, Anna, som med tom blick möter omvärlden. Jag blir så otroligt sorgsen när jag möter bilder, ord, och annat av personer som förlorat någon närstående. Det är så fruktansvärt hemskt och jag fäller många tårar. Stefan Liv var en favoritspelare för mig, han verkade utöver att vara en bra hockeyspelare också vara väldigt gullig.
Och så är det idag tio år sedan terrordåden i USA, 11 september. Idag skriver aftonbladet om hur det var den dagen för media, och hur man själv minns den.
Jag kommer ihåg att jag gick i 7an och just hade kommit hem från skolan när vi kollade på tv och det bara var nyhetssändningar överallt. Jag kommer ihåg att det kändes helt sjukt och konstigt, och att det var vidrigt att något så hemskt kunde hända. I skolan dagen efter pratade vi bara om det som hänt, även första lektionerna på dagen vigdes åt det, eftersom skolan hade bestämt att alla skulle få chansen att diskutera det inträffade med en lärare. Vi pratade dock flertalet lektioner och dagar efter det åt att diskutera vad som hänt. Vi deltog i tysta minuter. Det känns konstigt att det gått tio år. Det känns som så lång tid. Fortfarande känns händelsen dock så nära.
Jag var inte påverkad av 9/11 i egenskap av att känna någon som blev utsatt för det. Men jag tror jag ändå kan säga med säkerhet att jag, likt många andra, den dagen blev väldigt rädd för vad som kan komma att hända. Rädd över hur människor fungerar. Rädd över det hat som finns i världen.
Det förekommer så ofta saker som bara har sönder något inuti en. Saker som är hemska. Svåra att förstå sig på. Vad jag önskar att världen bara kunde få mer kärlek.
The weapon we have is love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
TACK för att du läser min blogg! Lämna gärna kommentarer för då blir jag jätteglad! Blir dock inte glad om du skriver hatiska och främlingsfientliga åsikter. Så försök undvika det, tack!