Ideal som är som ingen kan leva upp till, krav och förväntningar, vi ska alla leva upp till dem på bästa möjliga sätt och det känns som en ond cirkel för inget man gör eller lyckas med räcker på något sätt till för att vara nog. Oavsett vad man gör är det på något sätt inte bra nog - man är fortfarande för ful, man är fortfarande för tjock, man är fortfarande för blyg, för på, för pryd, för slampig, för fel. Det känns som om det är så att alla i världen är dömda att misslyckas för jag har svårt att se att någon människa någonsin, och det spelar ingen roll vem, egentligen duger. Det är som att det alltid finns något mer man kan göra, något mer ideal man måste leva upp till, några fler personer som man måste tillfredsställa.
Man är ju medveten om allt det här. Man är medveten om att det finns ideal som är så sjuka, man är medveten om vad de gör mot unga människor men idag, idag var jag bara med som en sådan där sak som gör att man känner hur hjärtat bara gråter på insidan och man vet inte vad man ska göra.
Jag gick bakom ett par, tre tjejer som är 6 år gamla. Och de diskuterade vikt. De diskuterade vad de kunde äta, inte äta. Att macka och mjölk innehöll så mycket fett att de inte kunde sätta i sig det. En debatt om huruvida en halv banan var okej, eller om det också var för mycket. För mycket för dem. De här 6-åringarna, som enligt mig inte ska tänka på mer än att leka, ha roligt och älska livet. Hur länge dröjer det innan de här barnen, de här alldeles, alldeles för unga barnen, står framför spegeln och jämför sin kropp med andras, och börjar känna att de inte duger? Att det är något fel på dem och att de behöver ändra på sig?
Jag får ont i magen. Och i hjärtat. Och i själen. Jag undrar hur vi människor orkar leva i det här samhället, där allt bara handlar om att peka ut fel. Där vi tycker oss ha en rätt att tala om för andra människor hur de ska se ut, hur de ska leva sitt liv och hur de ska vara mot andra människor. Där vi får barn, våra barn, att bete sig som vi och i en tidig ålder, så pass tidig ålder att de knappt ens hunnit leva, börjar tänka på utseende, vikt och vad de äter.
Och det får mig att fundera, vill jag ha barn längre? Vill jag sätta dem till denna värld av krav, ideal och hets om utseende, beteende och vikt, i en ålder som är så pass ung? Hur ska jag, som förälder, kunna vara en bra förebild för dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
TACK för att du läser min blogg! Lämna gärna kommentarer för då blir jag jätteglad! Blir dock inte glad om du skriver hatiska och främlingsfientliga åsikter. Så försök undvika det, tack!