En sak som ofta gör mig ledsen är ensamma människor som ser ensamma ut. Detta kan vara om jag är ute och äter och ser någon som sitter ensam och äter, det kan vara att jag ser en film på tv om hur någon är ensam. En sak som alltid gör mig jätteledsen och lämnar mig gråtande i timmar är ensamma äldre människor som blivit övergivna av sina barn och barnbarn, och som verkligen ser så ensamma ut. Om de förlorat sin älskade osv. Hemskt. Jag mår verkligen dåligt i hela kroppen av det och vill bara att alla människor ska ha någon.
Jag är livrädd över att jag är såhär! Jag kommer ju bli en sådan människa som kommer lägga mig i hur alla lever sitt liv. Jag hoppas att jag inte kommer bli en sådan som pratar om, eller med, personer som är singlar och undrar sorgset om de inte skulle må bättre av att dela sitt liv med någon. Alla behöver ju faktiskt inte någon. En del mår ju faktiskt helt fantastiskt bra av att vara ensamma. Man behöver inte alltid ha någon i närheten!
Jag hoppas att det bara är just ensamhet som berör mig, den sorgsna ensamheten som ÄR sorglig, inte ensamhet i allmänhet/singelliv. Att jag inte kommer bli den som ska para ihop folk för att jag tror att de av någon anledning kommer att bli lyckligare då. (som om de inte skulle vara lyckliga som de är nu, liksom!)
Gaargh finns inga dummare känslor. Jag blir galen! Tycker inte om ensamhet och de ledsna ögon man ser på folk som är ensamma och ledsna över det. Det är det värsta som finns. Jag är själv så rädd för att vara ensam, jag är så dålig på att vara ensam.
Jag hoppas att jag inte blir som Marge Simpson i det där avsnittet när hon ska para ihop allt och alla och vill att hunden och katten ska finna varandra. Då går det för långt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
TACK för att du läser min blogg! Lämna gärna kommentarer för då blir jag jätteglad! Blir dock inte glad om du skriver hatiska och främlingsfientliga åsikter. Så försök undvika det, tack!